... ur den här tomheten. Inget tycks hjälpa. Allt är noll." Natalie kände verkligen hur luften gick ur henne totalt nu. Hon hade känt sig tom hela dan men nu blev det ännu värre. "Jag tycks verkligen leva upp till mitt andra namn, " sa hon och sjönk ännu djupare ner i stolen. Om man nu kan sjunka djupt i en helt vanlig köksstol. Hon hade ätit ett mellanmål, och det brukar vanligtvis pigga upp henne eftersom hon älskade olika myslisorter och blandade friskt. Men idag tycktes inget hjälpa.
Natalie kallades Nada av de som kände henne. Inte så att de menade något negativt med det. Det var helt enkelt kortare att säga än Natalie. Och skulle någon fråga henne nu hur hon kände det så skulle det passa rätt bra att bara säga: Nada. Noll. Nej. Ingenting.
Ända sen hon kom hem hade hon suttit vid datorn, slösurfat hit och dit, kollat meilen, inget där förstås. Ingen skickar meil nuförtiden. Hon hade loggat in på facebook, inget där, förutom såna där vanliga "härligt höstväder idag, ute i parken med barnen" eller "fikapaus med världens godaste äppelpaj, receptet kan jag dela med mig om ni vill :)!" eller kanske "boka in dig på en härlig spa-semester, gilla oss och unna dig en härligt förnyande upplevelse!".
"Jag är så trött på allt det där tjafset" suckade Natalie "liksom det här med julen... Finns det inte något vettigt att göra?"
Natalie behövde liv att fylla sin vardag med. Nåt vettigt. Men vad? Hon hade testat att googla på det. Men allt hon fick var mer information om hur trevligt andra hade det, hur mycket de hann med, vilka härliga julklappar de redan hade köpt till sina nära och kära plus en massa puffar om härliga julkonserter, stämningsfulla julfester och understödande julbasarer.
Av erfarenhet visste Natalie att det hjälpte för en stund att gå in i en bra affär, köpa nåt trevligt, kanske hitta ett mysigt klädesplagg, fantisera om nåt man skulle tillverka själv av loppisfynd eller sånt. Till och med en promenad runt kvarteret kunde mitt i allt ge henne lite ny luft i lungorna så hon orkade fortsätta. Men det var bara tillfälligt. "Det måste finnas nåt mer hållbart! Annars slutar jag!" Natalie kände sig ibland riktigt desperat.
En julkortslista fanns framför henne på köksbordet. Julkorten skulle snart vara skrivna och skickade. Natalies ögon fastnade på ett namn på listan. "Tänk om jag skulle ringa min faster. Egentligen borde jag hälsa på henne, men då man aldrig vet om man stör mitt i middagstuppluren eller nån annan tupplur..." Natalie tog upp sin mobil och sökte fasterns nummer. Fem signaler gick fram och fortfarande hördes inget svar. "Kanske hon har fått skjuts till butiken. Äh, jag väntar inte längre..."
"Hallååå?" Fasterns välbekanta röst, kanske lite tröttare än förr, hördes i andra ändan just när Natalie skulle trycka bort samtalet. "Hej, det är Natalie." "Vem är det?" "Det är Natalie!" "... Hallå?" "Nå hej, hej, det är bara jag!" "Nämen är det Natalie! Vad roligt att du ringd! Jag tänkte just på dig, du borde komma hit och se vad jag har rollat med då jag fick så roligt garn av barnbarnen..."
Samtalet rullade på om garn, stickande, virkande, målfärger, gamla bilder, ännu äldre minnen och så blommor med knoppar och vad ska vintern bli till när hösten är så varm... Natalie blev varmare och varmare inombords, tårar kom nästan fram emellanåt när gamla minnen kom på tal, och hon njöt av att höra den gamla fasterns röst. Ibland skrattade de "i mun på varann" när de hittade på nåt riktigt tokigt.
När Natalie avslutade samtalet kände hon sig mycket lugnare inombords. Samtalet hade gett hennes inre ett stänk av nåt man kunde kalla liv, en touch av förtröstan på något större. På något sätt hade fasterns mer än nittio år gett henne en bråkdels sekund av ... evigheten...
"Det var ju det jag hittade på nätet: #användhjärtat..." mumlade Natalie för sig själv, och ett försiktigt leende spred sig i hennes ansikte men desto mer i hennes hjärta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar